ALLT JAG INTE SÄGER HÖGT/ETT SLAGS LIV

 Ett namn på en skärm. Ett datum. Ett år tillbaka i tiden. "Vill du avsluta ärendet?". 

Att det gått ett år, en käftsmäll i varenda cell. Ett år av att allt är annorlunda, ett år sedan allt var som det skulle. Ett år sedan jag senast kände att jag fick vad jag behövde. Ett år av att ge, att bli urgröpt, att finnas till, stå ut och vara kvar. Ett år utan det som bygger upp. Ett år utan villkorslös och okomplicerad närhet. Ett år av att kännas för mycket, i vägen. Och ytterligare tid innan dess.

Jag har aldrig drömt om diamanter

Jag har aldrig drömt om guld

Jag har drömt för att få vila en stund

Från ärenden och skuld

Från en kall och blåsig vinter

Från ett inarbetat mönster

Jag är ingenstans på väg här

Du sprang överallt, stannade inte upp för någon jävel. Inte ens för mig. Jag vet inte om du inte såg att jag slets i sömmarna eller om det gjorde dig detsamma. Men skadan var skedd och fortsätter nöta. Det har varit fel, trasigt och olyckligt så länge nu. Och nu är det omöjligt för dig att stoppa och laga, du behöver läka själv. Det kanske jag också behöver. 

På varsin sida samma säng

På varsin sida jorden

Här rullar bilder från en undergångsfilm

Och jag har svårt att finna orden

Ser du stenarna som rullar här

Det blir aldrig mer som förr

Det här är sista gången jag vänder om

Och ringer på din dörr

Det där namnet på skärmen, det där ärendet, stirrar på mig. Det var startskottet för ett år sedan, och kanske även nu. Jag vet när sådant ska avslutas. När det inte finns någon motivation hos den enskilde. När det inte finns någon tro på förändringsarbete, när det är för stor risk att det är meningslöst och bortkastad tid. När alla medel är uttömda. När jag väljer att trycka på knappen för det där namnet borde jag kanske göra det för mig själv också.
"Avsluta utan åtgärd". 

Ta vind, ge dig av, här finns en famn

Och ett slags liv